Mikael på sin fine Thor.
Foto: Amelie Boode
Under slutet av förra århundradet red en man och hans livsledsagarinna upprepade gånger över Island. De gladdes åt de oändliga vidderna, trotsade väder och vind, fruktade de omfattande kvicksandsområden som omger den stora glaciären Vatnajökull och de drack Svarta Döden som vore det källvatten. Denna brygd var den enda värme som gavs efter de långa dagspassen ute på slätterna. Kvällarna fylldes av sång och hjältarna berättade legender där de satt runt eldarna.
Så kom det sig att en av dessa hjältar, som också var en berömd ”hestaman” och ägde hundratals hästar, fattade tycke för mannens fina ridbyxor. Mannens ridbyxor var skurna i det finaste älgskinn och de var så mycket ridna att de aldrig blev blöta, hur mycket det än regnade. Hjälten talade då till mannen och sade, med en klapp på mannens knä:
– ”Finur Byxur”. Jo, de var i sanning fina byxor och mannen var mäkta stolt.
Mannen hade under många dagar ridit en av Hjältens hästar, kallad ”Thor fra Varmahlid”, och funnit hästen av yttersta kvalitet och pålitlighet. Hans gångarter var stadiga, hans trofasthet stor och hans skicklighet att undvika faror som kvicksand, förrädiska gropar och djupa flodfåror var vida berömd. Mannen tyckte väldigt mycket om hästen och såg här en möjlighet att göra en bytesaffär, varför mannen sade till Hjälten:
– ”Jag skiftur byxurna mot hesta din!”, men Hjälten ville inte höra på det örat. Det var en god och grann häst av bästa kvalitet och även om byxorna var fina var de inte värda ett så stiligt djur.
Nästa dag fortsatte sällskapet sin långa ritt mot norr och för varje steg som hästen tog blev mannen mer och mer övertygad om hästens duglighet. Mannen blev till slut så imponerad av hästen att han senare på kvällen, styrkt av brasans värme och det mod som endast kommer när man dricker den Svarta Döden, att han sade till Hjälten:
– ”Jag skiftur alla mina kläder jag bär mot denna häst”. Det var ett generöst bud, tyckte mannen, då kängorna var av bästa läder, tröjan hemstickad av varmaste ull och västen regntät, fodrad och så fickstinn som var den gjord för en gårdfarihandlare. Trots detta ville Hjälten inte gå med på bytet ity han hade egna kläder och inte ville bli av med sin fina häst.
När sällskapet efter många dagars ritt slutligen nådde Akureyri i norr, samlades det till fest och många ”hestamenn” slöt upp den kvällen. Under nattens glam kom historien upp om hur mannen ville byta sina kläder mot Hjältens häst. En av de gästande männen sade då:
– ”Skall han byta kläderna mot hästen måste han således rida hästen naken”. Hjälten bullrade av skratt och efter ytterligare några Svarta Döden utbrast han:
– ”Ja, får jag alla hans kläder och han därefter rider iväg på hästen utan en tråd på kroppen, ja då skall jag göra bytet”.
Dags att ta av sig paltorna
Foto: Amelie Boode
Så kom det sig att i den kalla gryningen följande morgon folket samlades vid häststallarna. Mannen gav Hjälten alla sina kläder, satte upp på hästen och utan en tråd på kroppen red han iväg mot regnbågen. När mannen senare återkom till stallarna och satt av, kom Hjälten fram till honom och sade med sitt allra bredaste leende:
– ”Jau, Höfdingir, hesta är din!”
Så kom ännu en legend till Island, ännu en häst till Sverige och Mannen har sedan dess kallats ”Hövding” av Hjälten. Något mannen är mycket stolt över. Denna legend – som är alldeles sann – berättas kanske än idag runt eldarna i norr.
Den nakna sanningen
Foto: Amelie Boode
Hjälten bryter ihop medan han krampaktigt håller i sina nya kläder.
Foto: Amelie Boode
Och så red Hövdingen vidare för att hitta skatten. Eller…han hade nog redan hittat den!
Foto: Amelie Boode
Tack till Mikael Törneman, alias Höfdingen.